Hon beskrev så mycket bra saker om hur det är att verkligen vara utbytesstudent och det är så många tankar som alltid snurrar i ens huvud. Jag kan ju säga att jag använt bloggen lite som ett andrum där jag beskrivit de problem jag har haft utan att ljuga eller överdriva. Det har känts så bra men det har lett till att många där hemma i Sverige inte tror att jag har det bra, vilket verkligen är SÅ FEL. Jag kan säga att välja att åka som utbytesstudent är det bästa valet jag gjort i hela mitt liv! Åh herre jag vet inte vart jag ska börja.. Har i allafall varit här i över 3månader nu och saker och ting och verkligen fallit på plats. Har inga problem med min värdfamilj längre utan helt tvärt om. Kan ärligt talat säga att jag älskar dem så mycket och jag är verkligen så lyckligt lottad att jag fick komma just till dem. Skolan är hur bra som helst och mitt nya schema är super! Har knappt några läxor och ingen timme känns jobbig att gå till. Den klassen jag är mest förvånasd över hur rolig den är, är nog psykologi. För er som inte vet gick jag Sam-Beteende programmet hemma i Sverige och jag känner verkligen att, en sån här klass passar mig perfekt. Sedan kan jag stolt berätta att jag inte har någon hemlängtan längre. Jag tror att det har varit en av de svåraste sakerna sedan jag kom hit, att veta att mina vänner och familj lever sina normala liv, fast utan mig. Men nu känns allt plötsligt så naturligt. Det är så lätt att om en jobbig grej händer här gräver man ner sig i det och ser negativt om massa annat också. Det är en av de sakerna jag har lärt mig. Att gå vidare, tänka positivt och hitta människor som gör en glad igen. Man lär sig också att ta vara på saker man inte alls tänker på naturligt. När jag tänker efter fick jag börja om på ruta 1 när jag kom hit. Jag kände ingen, hade ingen att luta mig tillbaka mot och hade knappt någon att prata med, men allt var mitt ansvar. JAG hade ansvaret att hitta människor som kunde fylla de tomrummen, JAG, ingen annan.

 

Det är det jag främst skulle vilja säga till er framtida utbytestudenter där ute. Det spelar ingen roll om saker och ting är svåra, DU vågade ta detta enorma steg att lämna allt, så det är klart du klarar det! Allt tar sin tid, vare sig det handlar om att sluta ha hemlängtan, träffa kompisar eller att komma överrens med sin värdfamilj.

Men jag kan säga, ur mitt perpektiv, att allt är så jäkla värt det! Herregud vad jag är stolt över mig själv. Jag känner varje dag att jag växer. Jag blir mognare, jag blir modigare, jag blir lyckligare och jag blir främst mer tacksam för allt jag har. Tänk, att efter detta år kommer det fortfarande finnas människor hemma som vill vara med mig, som till och med väntar och längtar efter att jag ska komma hem. Det är svårt att förstå hur lyckligt lottad man är innan man sätts i så pass svåra tider, att man inte har någon annan än sig själv att lite på. Åh blir bara så glad när jag vet att jag gör detta, jag älskar det och jag lever i varje sekund. Det finns inget "i morgon" eller "en annan dag". Man lever verkligen i nuet när man gör något sånt här. Och att tänka på att det bara är 6,5 månader kvar är helt sjukt, vill att tiden ska gå långsammare, vill göra mer, vill prata med fler och vill uppleva ALLT! Att åka hit och hamna i Utah är det bästa som hänt mig, halva mitt hjärta är redan fast här och jag älskar det! 

Jäklar vilket lyckopiller detta inlägg var, men nu förstår ni! Jag mår så himla bra, inget att oroa sig för. Det ni ska oroa er för istället är nog att jag inte kommer hem;) PUSS