Igår när jag inte hade något superviktigt att göra satt jag och läste igenom min blogg ända från Augusti tills idag  och jag bara låg och log för mig själv. Jag har nog fortfarande inte riktigt förstått hur mycket grejer jag har fått och hunnit uppleva här. Jag bara tänker på hur mycket minnen och erfaranheter jag kommer ha när jag kommer hem. Tänk liksom bara på några grejer jag har fått göra: Yellowstone, homecoming balen, hela High School, vart på dater, varit i Florda, fått nya bästa vänner, blivit en del av en ny fantastisk familj, lärt mig att prata flytande engelska, blivit en riktig Morgan lantis, spelat amerikansk fotboll framför hela skolan, kört fyrhjuling uppe i bergen, blivit introducerad till en helt ny kultur och religion, varit på massa roliga läger, varit på roadtrip, skjutit gevär, haft conserter med min kör, fått lära mig måånga nya traditioner och kunnat känna mig som hemma på andra sidan jorden.

 

Ibland tänker jag liksom om hur mitt år skulle vara om jag hamnade någon annanstans i USA och om det skulle vara bättre eller sämre, men sen tänker jag verkligen på hur lyckligt lottad jag är att ha hamna här. Tänk er bara, i Sverige bor jag i en stor stad, har en ganska liten familj, går i en ganska stor skola, lever i storstads miljö, har en pytteliten släkt, bor i lägenhet mitt i city, har samma rutin varje dag och jag är omgiven av människor som mer eller mindre är ganska lika mig.

Här är liksom allt helt och hållet tvärt om! Jag bor i världens minsta stad där alla känner alla (bokstavligen), jag har en gigantisk familj i alla åldrar som alla träffas varje dag, jag går en hyfsat liten skola med en superhärlig school spirit, jag lever i en dal och är helt omgiven av höga bergskedjor, jag har på riktigt världens härligaste (och helknäppa) släkt, jag bor ett stort fint hus med utsikt över berg och bondgårdar, jag gör nya saker varje dag och ingen dag är den andra lik och jag är mer eller mindre omgiven av människor som är helt och hållet motsatsen till mig (cowboys och lantisar, ja).

 

Detta är ju inte ens allt heller! Verkligen ALLT jag gör här är annorlunda ifrån mitt liv i Sverige och jag tycker det är helt perfekt. Jag skulle inte vilja åka på utbytesår och göra exakt samma saker jag kan göra hemma. Jag tror inte att så många i Sveirge förstår hur bra det kan bli även fast man inte hamnar i Californien eller New York. Utah och Morgan är mitt andra hem nu och kommer vara det för resten av mitt liv!

 

 

 

Hon beskrev så mycket bra saker om hur det är att verkligen vara utbytesstudent och det är så många tankar som alltid snurrar i ens huvud. Jag kan ju säga att jag använt bloggen lite som ett andrum där jag beskrivit de problem jag har haft utan att ljuga eller överdriva. Det har känts så bra men det har lett till att många där hemma i Sverige inte tror att jag har det bra, vilket verkligen är SÅ FEL. Jag kan säga att välja att åka som utbytesstudent är det bästa valet jag gjort i hela mitt liv! Åh herre jag vet inte vart jag ska börja.. Har i allafall varit här i över 3månader nu och saker och ting och verkligen fallit på plats. Har inga problem med min värdfamilj längre utan helt tvärt om. Kan ärligt talat säga att jag älskar dem så mycket och jag är verkligen så lyckligt lottad att jag fick komma just till dem. Skolan är hur bra som helst och mitt nya schema är super! Har knappt några läxor och ingen timme känns jobbig att gå till. Den klassen jag är mest förvånasd över hur rolig den är, är nog psykologi. För er som inte vet gick jag Sam-Beteende programmet hemma i Sverige och jag känner verkligen att, en sån här klass passar mig perfekt. Sedan kan jag stolt berätta att jag inte har någon hemlängtan längre. Jag tror att det har varit en av de svåraste sakerna sedan jag kom hit, att veta att mina vänner och familj lever sina normala liv, fast utan mig. Men nu känns allt plötsligt så naturligt. Det är så lätt att om en jobbig grej händer här gräver man ner sig i det och ser negativt om massa annat också. Det är en av de sakerna jag har lärt mig. Att gå vidare, tänka positivt och hitta människor som gör en glad igen. Man lär sig också att ta vara på saker man inte alls tänker på naturligt. När jag tänker efter fick jag börja om på ruta 1 när jag kom hit. Jag kände ingen, hade ingen att luta mig tillbaka mot och hade knappt någon att prata med, men allt var mitt ansvar. JAG hade ansvaret att hitta människor som kunde fylla de tomrummen, JAG, ingen annan.

 

Det är det jag främst skulle vilja säga till er framtida utbytestudenter där ute. Det spelar ingen roll om saker och ting är svåra, DU vågade ta detta enorma steg att lämna allt, så det är klart du klarar det! Allt tar sin tid, vare sig det handlar om att sluta ha hemlängtan, träffa kompisar eller att komma överrens med sin värdfamilj.

Men jag kan säga, ur mitt perpektiv, att allt är så jäkla värt det! Herregud vad jag är stolt över mig själv. Jag känner varje dag att jag växer. Jag blir mognare, jag blir modigare, jag blir lyckligare och jag blir främst mer tacksam för allt jag har. Tänk, att efter detta år kommer det fortfarande finnas människor hemma som vill vara med mig, som till och med väntar och längtar efter att jag ska komma hem. Det är svårt att förstå hur lyckligt lottad man är innan man sätts i så pass svåra tider, att man inte har någon annan än sig själv att lite på. Åh blir bara så glad när jag vet att jag gör detta, jag älskar det och jag lever i varje sekund. Det finns inget "i morgon" eller "en annan dag". Man lever verkligen i nuet när man gör något sånt här. Och att tänka på att det bara är 6,5 månader kvar är helt sjukt, vill att tiden ska gå långsammare, vill göra mer, vill prata med fler och vill uppleva ALLT! Att åka hit och hamna i Utah är det bästa som hänt mig, halva mitt hjärta är redan fast här och jag älskar det! 

Jäklar vilket lyckopiller detta inlägg var, men nu förstår ni! Jag mår så himla bra, inget att oroa sig för. Det ni ska oroa er för istället är nog att jag inte kommer hem;) PUSS

Under de senaste dagarna har jag faktiskt haft det ganska jobbigt. Jag ska inte ljuga eller låtsas som att allt är underbart hela tiden, utan tänker därför berätta exakt hur jag kände. Som många av er vet har jag haft mycket problem med min värmamma. Vi kommer på något sätt inte överrens och ibland är hon rent ut sagt elak mot mig. Detta gör det inte bättre med att jag inte gillar min värdsyster heller, eller att jag inte haft det så bra med kontakten hem till Sverige. Detta har på riktigt blivit ett större problem än vad många tror. Jag har spenderat ett antal kvällar, liggandes gråtande i sängen, ett antal skypeconversationer med skrik och tårar och många djupa smskvällar med mina kompisar. Jag har varit deppig vissa dagar och bara legat i mitt rum och stirrat upp i taket. Tänkt på hur det skulle vara om jag var hemma nu, fick ligga i min egen säng och när som helst kunna prata med mina föräldrar, cykla hem till Ester mitt i natten och kunna vara arg och ledsen när jag vill. Dock har jag typ glömt bort det mesta redan. Kommer inte längre ihåg känslan av att leva i en stor stad, kommer inte ihåg doften av min lägenhet och inte ens känslan av att krama min lillebror. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt men på något sätt känns det som att jag inte längre vet vad jag saknar. Hemlängtan har ju blivit mycket bättre, verkligen MYCKET. Och jag måste säga att jag verkligen har det hur jävla bra som helst här. Även fast saker och ting inte alltid faller på plats direkt, känner jag bara mer och mer för varje dag att jag inte vill åka hem. Får ångest när jag tänker på att det bara är 7mån kvar herregud! Vill att tiden ska gå långsammare, njuter av varje sekund. Är så stolt över mig själv att jag gjorde det här, känner redan att jag växt som person något enormt. Är bara så glad. Alla bekymmer spelar på något sätt inte någon roll när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är. Jag får uppfylla min högsta dröm! Åh

Idag är det exakt 6 veckor sedan jag lämnade Arlanda i Stockholm. 1 och en halv månad alltså, så nu är jag helt klart inne i det hela. Jag väntar inte längre på att något ska "komma igång", nu är nu. Under dessa 6 veckor tror jag att jag faktiskt har hunnit uppleva mer än vad jag gjort under ett helt år i Sverige. Det händer något nytt varje dag och jag träffar nya människor hela tiden. Engelskan är verkligen inget problem längre, allt rullar på väldigt bra. Jag har till och med börjat få deras dialekt vilket jag tycket är ashäftigt! Dock så visar jag ju en fassad utåt som jag inte riktigt är innombords. Mot andra har jag alltid ett leende på läpparna, men ibland känner jag faktiskt att det är riktigt jobbigt. Jag börjar sakna allt nu. Min lägenhet, mitt landställe, mina syskon, mina föräldrar, mina kompisar och känslan av att alltid vara helt trygg. Jag saknar doften av mitt rum, känslan att gå omkring i en storstad och att skratta och gosa med Jens. Det är en sådan konstig känsla av att se bilder på stockholm, men ändå veta att jag inte kommer vara där försänn om 9månader. På något sätt vill jag bara komma hem, lägga mig i min säng, äta i mitt kök och duscha i mitt badrum. Men på ett annat sätt känner jag att jag aldrig vill åka hem och att jag är så himla tacksam över att jag är här. Ibland gör dessa tankar mig så förvirrad så att jag blir deppig. Många säger att den andra och tredje månaden är svårast men jag tror nog inte att jag fattade vad som väntade när jag kramade min familj på flygplatsen. Jag var så väldans taggad på allt, och nu är det här. Allt jag har väntat på, Nu är det här! Jag känner bara att jag ibland vill gråta, bara släppa ut allt, prata med mina värdföräldrar eller mina kompisar. men det går liksom inte. Jag måste vara så stark hela tiden, aldrig vara blyg, bara prata, hälsa och skratta mot alla. Och jag vet inte, det här med min värdsyster som också som jag känner är lite jobbigt tynger mig. Visst kommer vi bra överrens och det är jätteskönt att ha någon i sin egen ålder att prata med här, men egentligen är vi väldigt olika. Jag känner att vissa människor här tar oss som en och samma person, att jag inte kan göra något utan henne osv, och det vill jag verkligen inte! Jag försöker därför, mycket mer än vad hon gör, för att skaffa mig en egen umgängeskrets. Jag har ju Cierra, Savanna, Rashel, Oakley, Morgan, Kaitlyn och många fler så jag är verkligen på god väg. Dock vore det väldigt skönt att ha någon som kramar om mig när jag ska sova och viskar att allt ska bli bra. Jag trodde det skulle finnas någon att prata ut med här, men tyvärr pratar jag bara ut med de som är kvar hemma. Utan dem skulle det här varit omöjligt. Men jag förstår nu att jag inte kommer kunna ha en skypetimme med Ester varje dag, jag måste på något sett lämna tryggheten helt. Jag får stötta mig själv, klappa mig själv på axeln och säga att allt kommer bli bra. Så men det sagt kanske ni förstår att jag just nu är i mitt livs största psykiska resa. Att stå på egna ben, i ett främmande land, med endast främmande personer är krävande, och jag kan förstå att utbytesår kan vara mycket svårare för andra än för mig. Dock, Innerst inne, är  jag så jävla stolt över mig själv. Att bara lämna allt för att börja om på nytt är det häftigaste jag någonsin har gjort. Jag lever, just nu, den bästa tiden i mitt liv och jag kommer aldrig ångra att jag åkte hit, aldrig.