Idag är det exakt 6 veckor sedan jag lämnade Arlanda i Stockholm. 1 och en halv månad alltså, så nu är jag helt klart inne i det hela. Jag väntar inte längre på att något ska "komma igång", nu är nu. Under dessa 6 veckor tror jag att jag faktiskt har hunnit uppleva mer än vad jag gjort under ett helt år i Sverige. Det händer något nytt varje dag och jag träffar nya människor hela tiden. Engelskan är verkligen inget problem längre, allt rullar på väldigt bra. Jag har till och med börjat få deras dialekt vilket jag tycket är ashäftigt! Dock så visar jag ju en fassad utåt som jag inte riktigt är innombords. Mot andra har jag alltid ett leende på läpparna, men ibland känner jag faktiskt att det är riktigt jobbigt. Jag börjar sakna allt nu. Min lägenhet, mitt landställe, mina syskon, mina föräldrar, mina kompisar och känslan av att alltid vara helt trygg. Jag saknar doften av mitt rum, känslan att gå omkring i en storstad och att skratta och gosa med Jens. Det är en sådan konstig känsla av att se bilder på stockholm, men ändå veta att jag inte kommer vara där försänn om 9månader. På något sätt vill jag bara komma hem, lägga mig i min säng, äta i mitt kök och duscha i mitt badrum. Men på ett annat sätt känner jag att jag aldrig vill åka hem och att jag är så himla tacksam över att jag är här. Ibland gör dessa tankar mig så förvirrad så att jag blir deppig. Många säger att den andra och tredje månaden är svårast men jag tror nog inte att jag fattade vad som väntade när jag kramade min familj på flygplatsen. Jag var så väldans taggad på allt, och nu är det här. Allt jag har väntat på, Nu är det här! Jag känner bara att jag ibland vill gråta, bara släppa ut allt, prata med mina värdföräldrar eller mina kompisar. men det går liksom inte. Jag måste vara så stark hela tiden, aldrig vara blyg, bara prata, hälsa och skratta mot alla. Och jag vet inte, det här med min värdsyster som också som jag känner är lite jobbigt tynger mig. Visst kommer vi bra överrens och det är jätteskönt att ha någon i sin egen ålder att prata med här, men egentligen är vi väldigt olika. Jag känner att vissa människor här tar oss som en och samma person, att jag inte kan göra något utan henne osv, och det vill jag verkligen inte! Jag försöker därför, mycket mer än vad hon gör, för att skaffa mig en egen umgängeskrets. Jag har ju Cierra, Savanna, Rashel, Oakley, Morgan, Kaitlyn och många fler så jag är verkligen på god väg. Dock vore det väldigt skönt att ha någon som kramar om mig när jag ska sova och viskar att allt ska bli bra. Jag trodde det skulle finnas någon att prata ut med här, men tyvärr pratar jag bara ut med de som är kvar hemma. Utan dem skulle det här varit omöjligt. Men jag förstår nu att jag inte kommer kunna ha en skypetimme med Ester varje dag, jag måste på något sett lämna tryggheten helt. Jag får stötta mig själv, klappa mig själv på axeln och säga att allt kommer bli bra. Så men det sagt kanske ni förstår att jag just nu är i mitt livs största psykiska resa. Att stå på egna ben, i ett främmande land, med endast främmande personer är krävande, och jag kan förstå att utbytesår kan vara mycket svårare för andra än för mig. Dock, Innerst inne, är  jag så jävla stolt över mig själv. Att bara lämna allt för att börja om på nytt är det häftigaste jag någonsin har gjort. Jag lever, just nu, den bästa tiden i mitt liv och jag kommer aldrig ångra att jag åkte hit, aldrig.